När man har växt upp i djupaste djupet av norrlands skogar är det ibland väldigt svårt att förstå allvaret och farligheten med storstäder. I Bensbyn kunde jag hantera farorna såsom älgar, mörker, halka och ensamhet utan problem. Men här är det svårare på nåt sätt. Både vickan och mamma förbjuder mig att gå hem ensam på kvällarna. Trots detta gick jag hem helt själv klockan fyra i lördagsnatt utan en tanke på att det finns massvis med farliga människor här. För så är det faktiskt. Det finns så otroligt många fler dumma människor i Oslo. Om inte annat pårökta.

För några veckor sen kom det fram en person och frågade om han fick låna Björns mobil. Javisst, tänkte björn och tog fram mobilen. Just när han tagit fram mobilen rycker personen mobilen ur björns händer och springer därifrån. Björn springer efter honom och får tillslut tag på honom och trycker upp honom mot väggen och tar tillbaka mobilen.

Tyvärr är jag fortfarande inte rädd eller försiktig, så jag håller bara tummarna på att ingenting händer istället. Mitt lilla bya-hjärta har så svårt att tro att det kan hända så mycket skit. Men det funkar faktiskt inte att gå runt och vara rädd hela tiden. 

Ibland saknar jag bensbyn. Lugnet. Det var nog bara det jag ville säga.