Ibland blir jag så irriterad. Man går runt och tänker på en person. Man kan nästan svära på att ingen annan tänker lika mycket på den här personen i det här tillfället, som just man själv gör. Man har en klump i magen för man vet att det är just den personen som saknas. Men trots allt detta, så gör man ingenting åt det. Den enda som vet att man faktiskt tänker på dig är man själv. Inte den personen man tänker på. Inte många av ens vänner. Utan bara man själv. Och man gör ingenting åt det. Man bara går här och tänker. På dig. Och plågas ihjäl. Man går runt och tänker så mycket, men vågar likt förbannat inte göra något åt det. Så personen får aldrig någonting veta.


Trots detta inlägg, så hade jag en sån här bra kväll: